hur har ni det med kärlek? hittar ni er drömprins/prinsessa?
det är inte min bästa sida. för jag tycks aldrig hitta rätt.
hittar jag någon jag känner att mitt hjärta fastnar för håller det inte länge
pga olika anledningar. jag har lätt för att tröttnar, det gör jag ganska fort.
killarna är idioter och inte den dom tycktes vara från början, förr bytte jag ofta kille rätt fort,
och orsaken av att jag blev lättkär. jag kallades ofta player och går kanske rykten om det
fortfarande, mina närmsta vänner har kallat mig player och jag tål det knappt. men jag förstår
dom, för jag såg mig själv som en ''player'', men om dom sett det från min synvinkel tror jag
inte att någon tagit det på samma sätt som dom gjort tidigare. jag tröttnade på det och all
kärlekdramatik, jag gick ofta och deppade men grät aldrig, pratade inte med någon, eller lät
någon få reda på det. jag blev väldigt lättirriterad och tjabbade mot mina vänner, och fick ut
min ilska och sorg över dom, lät dom få det som jag tagit emot och borde kontrollera bättre,
något jag ångrar idag. men är fortfarande lite på samma sätt än. jag har svårare att bli kär
och faller inte lika lätt för killar jag fallit för innan, jag vet hur dom spelar nu, jag har lärt mig
reglerna, så länge våra regler är lika, så följer jag med. jag är rädd för att bli kär och tar
allt som är på gång rätt sakta, vill inte förhasta mig och göra något jag ångrar. väntar tillräckligt
länge till jag vet hur jag vill ha det.. jag ser inte kärlek på ett bra sätt längre, uscha..

min ''kille'' hade blivit helt annorlunda, inte samma kille som han varit. han hade betett sig konstigt
ett tag. en dag var jag väldigt nere, och ällmänt deppig, över saker som jag inte hade lust att dela
med andra, ville klara ut det själv, utan massa falska förhoppningar om att ''jag finns här''. jag sa
att jag inte hade lust att berätta. han slutade bry sig om mig, han slutade överhuvudtaget att prata
med mig. han tog mig aldrig i första hand, fick alltid komma på andra plats. blev satt bakom alla
andra. som vanligt gick det ut över mina kompisar, och dom fick ta allt skit, och det blev ostabilt.
gick ner i någon sorts av deprission, som jag ändå inte tror någon märke av. mina deppstunder
har jag på kvällarna och låter mig tryckas ner ännu mer av deppiga låtar, anonyma kommentarer
och ordpåhopp.

en kille skämdes över mig, och vågade inte stå för att det var mig han var kär i.
en kille kom på sina bortförklaringar varje gång vi skulle ses.
en kille var otrogen mot mig.
en kille brydde sig ingenting hur jag kände.
en annan kille skyllde alla våra bråk på mig och jag fick ta på mig skulden av det



jag har såg självsäker ut, tog vissa bilder (helt normala) och såg ut på ett visst sätt,
därför bad jag tydligen om uppmärksamhet. jag ble nertryckt av folk som inte ens
känner mig, och kränker mig med ord, utan att veta ett pitt om mig. känner ni mig
helt rätt, har jag inte det bästa självförtroendet, och därför vet hur det är lättast
att tilltala mig, utan att få mg sårad.
mycket onödigt, men jag ville skriva av mig, till er, som kanske inte ens bryr er.

skicka en kommentar hur din kärlekshistoria har sett ut?
hur du blivit sårad eller glad utav kärleken.


visst är det vackert att gråta? (mindre fint att
vara så svart vid ögonen)