jag tänkte skriva lite om mig och låta er ta del av mitt liv, lite om vem jag är och hur jag är som person, och ska vara ärlig och vill inte ha några dumma äckliga kommentarer om det. om ni inte gillar det så kan ni istället skita i det.
Det kan ju iallfall ingen missat, jag heter frida hansen fyllde 14 år den 26 juli. Min familj består av min pappa Janne som är 44 år (?) oså mamma Camilla och hon är 42, sen har jag en äldre bror vars namn är Simon och han är 16 år och för er som bryr er går han bygg på kagg. Min absolut bästa vän heter julia, julia franzén, för er som inte hängt med och förstått det. Jag går i åttan på en skola som heter Lindsdalsskolan, alltså bor jag i ett litet område som heter Lindsdal som ligger i kalmar. En liten håla är det, men det är rätt mysigt och jag gillar folket som bor här! Jag tar mig själv som en rätt snäll preson, har lätt för att släppa in nya personer i mitt liv, men ibland är jag väldigt lättirriterad, speciellt när jag är ledsen, då blir jag arg istället, vilket inte är bra. det kanske man kan säga att det är min svaga sida. Jag faller jobbigt lätt för killar, och det är inte alltid det bästa. Det bästa jag vet är att spela fotboll, släppa alla problemen skjuta ut ilska på bollen, få tankar på annat. På min fritid, är jag med mina vänner, och så spelar jag ju då fotboll, pluggar vilket jag önskar att jag slapp. och bara tar det lugnt och lägger ner onödigt mycket tid åt datorn. dagen efter nyår 07 till 08 hände något som förändrade en stor del av mitt liv. Min pappa fick en stroke (hjärnblödning) han låg på sjukhuset i någon månad, och han fick börja om totalt från början, han kunde inte gå, hade ingen känsel på högra sidan av kroppen, kunde inte svälja, inte ens sitt saliv. Det vände allt upp och ner. Fick lära oss att leva utan pappa ett tag. Och jag kunde även inte hälsa på han på sjukhuset. för jag är väldigt känslig mot sjukhus och sånt som händer där. En dag när jag skulle hälsa på pappa så råkade han svälja lite saliv och fick ingen luft, han låg där helt hjälplös och försökte få luft, jag fick springa därifrån ut från rummet sätta mig i ett rum ensam lite vatten fick jag osså, för jag höll på att svimma, det var så hemskt att se, sin egen pappa som har byggt upp mitt liv och alltid varit så stark och någon man stt upp till, se han ligga där med dropp till, med massa slangan runt kroppen. Men det allra värsta var nog när jag såg pappa gråta. Aldrig i hela mitt liv har jag sett pappa gråta, för han är inte den känsliga typen. jag satt och tittade på tv. så satt mamma och pappa och pratade så jag hörde. så sa pappa ''dom berättade att jag áldrig kanske kommer bli bra igen'' och ag hörde hur han grät. då gick jag inte på mitt rum och somnade gråtandes, detv var så hemskt. iallfall så har det nu gått något år, och han är bättre mycket bättre, fortfaranade inte helt återställd men inte något som syns eller märkt, mn vanliga gamla pappa<3.  vet inte mkt mer jag kan skriva, kommentera något om ni letar efter fler svar som ni inte fått i texten.

kanske ingen orkade läsa, men nu vet nu =D