livet blir vad man gör det till. vet ni vad jag vill?
när jag dör. då vill jag bli som jesus. eller någon uppfinnare eller vadfan som helst. någon man kommer ihåg. jag vill inte bli på något sätt känd nu, men efter min död vill jag var någon man pratar om, gott om, bra om.


det gör mig galen. känns som "skuggan" jagat mig genom livet. så mycket olika känslor, förvirrad, äcklad, vilsen, skam, arg, ledsen men främst besviken. hittar ändå inga ord som kan greppa om det jag känner. men någongång har väl alla känt, dendära klumpen i magen, som ligger och trycker där, man känner den hela tiden. då all styrka rinner av som vatten på silke. dagar då man känner sig osynlig för precis alla. vet inte på vilket sett man ska reagera, bara lust att krypa under täcket, och ligga där resten av dagen. att känna sig halvvägs ner i en ocean eller i ett utbrott av en orkan. ingen behöver veta, förutom jag..